När priset för en konsumententreprenad inte är avtalat kan konsumenten betala en utställd faktura och sedan med framgång göra gällande krav på återbetalning på delar av denna betalning efter avsevärt längre tid än två månader - trots att konsumenten inte tidigare reklamerat priset till entreprenören. Detta är innebörden av Högsta domstolens avgörande Ö 672–21 ”Svartöns pris” som meddelades den 11 januari i år.
Den i målet aktuella tvisten gällde som ovan nämnt en konsumententreprenad, d.v.s. en entreprenad där beställaren är en konsument. I en konsumententreprenad är konsumenttjänstlagen tillämplig mellan parterna och är dessutom tvingande till konsumentens fördel. Det betyder att avtalsvillkor som jämfört med konsumenttjänstlagen är till nackdel för konsumenten, är ogiltiga. I fråga om priset för utförd entreprenad stadgar konsumenttjänstlagen att i de fall parterna inte avtalat om priset, så ska konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till bland annat tjänstens omfattning och utförande.
Bakgrunden till avgörandet var följande. Konsumenten hade anlitat entreprenören för renovering av sin bostad. Parterna hade inte avtalat om varken ett fast pris eller någon metod för beräkning av priset för entreprenaden. Konsumenten skulle därav betala vad som motsvarar ett skäligt pris enligt konsumenttjänstlagen. Entreprenören fakturerade konsumenten efter utfört arbete, men när konsumenten fick fakturan klagade konsumenten på att priset var för högt. Ett fakturaunderlag från en underentreprenör var felaktigt redovisat, så entreprenören sänkte priset. Därefter betalade konsumenten fakturan innan förfallodagen. Ungefär tre år senare kontaktade konsumenten entreprenören på nytt och efterfrågade en fakturaspecifikation. Entreprenören bestred konsumentens förfrågan med hänvisning till att denna specifikation översändes redan med fakturan. Konsumenten väckte då talan mot entreprenören och gjorde gällande att priset, trots sänkningen, var oskäligt. Entreprenören hävdade dock (i) att priset var skäligt och (ii) att konsumenten oavsett frågan om prisets skälighet inte kan kräva tillbaka delar av sin betalning tre år efter att konsumenten betalat fakturan utan att ha reklamerat priset tidigare, d.v.s. utan att ha meddelat entreprenören om den påstådda bristen och rätten att göra gällande anspråk härför.
Luleå tingsrätt, som prövade tvisten, vände sig till Högsta domstolen (HD) för att få hjälp att tolka konsumenttjänstlagen. Frågan som HD hade att ta ställning till var om en konsument, i de fall parterna inte avtalat om pris, har en allmän skyldighet att reklamera mot prisets skälighet för att konsumenten ska bibehålla rätt att kräva återbetalning.
HD började med att konstatera att avtalsparter, även i konsumentförhållanden, har en skyldighet att reklamera när motparten begår ett avtalsbrott, i annat fall förlorar den missnöjda parten som regel rätten att hålla motparten ansvarig för avtalsbrottet. I det nu aktuella fallet fanns det dock inte något avtalat pris och därför var det inte heller tal om ett avtalsbrott som skulle reklameras.
Frågan var om reklamationsskyldigheten ändå kunde anses gälla. HD konstaterade att köplagen, som gäller när konsumentköplagen inte är tillämplig och ibland tillämpas analogt på konsumentköp, stadgar att en part är bunden av ett fakturerat pris om denne inte meddelar motparten att priset inte godkänns. Enligt förarbetena till konsumentköplagen gäller denna reklamationsskyldighet dock inte för konsumenter. Eftersom konsumenter inte har en reklamationsskyldighet avseende ett fakturerat pris när de köper varor, så menade HD att konsumenter inte heller kan anses ha en reklamationsskyldighet när de köper tjänster, såsom exempelvis entreprenadarbeten.
HD fann därför att konsumenten i det aktuella fallet inte hade haft en skyldighet att reklamera priset till entreprenören.
HD anförde dock att konsumenten kan förlora sin rätt att framställa krav på återbetalning om konsumenten väntar för länge med att framställa kravet. Hur lång tid konsumenten har till sitt förfogande för att framställa ett krav på återbetalning får avgöras från fall till fall, men enligt HD ska en utgångspunkt vara att konsumenten ska ges rimlig tid att överväga sin situation. Tiden kan därför i konsumentförhållanden enligt HD ”utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott”. Som jämförelse kan nämnas att en reklamationsfrist vid avtalsbrott normalt sett brukar uppgå till i vart fall två månader.
Sammanfattningsvis innebär HD:s avgörande att en konsument, i de fall ett fast pris inte är avtalat, kan betala en utställd faktura utan att meddela entreprenören att de anser att priset är oskäligt och sedan återkomma med ett krav på återbetalning på delar av denna betalning efter ”avsevärt” längre tid än två månader. För entreprenörens del innebär avgörandet att denne måste vara beredd på att konsumenten kan komma tillbaka med ett krav på återbetalning på delar av entreprenadsumman långt efter att entreprenaden avslutats.
Denna slutsats kan i vissa situationer framstå som väldigt sträng mot entreprenören. Vad som är viktigt att komma ihåg som entreprenör är dock att HD i det aktuella fallet inte prövade huruvida priset var oskäligt eller inte. HD tog inte heller ställning till om de tre år som förlupit i det aktuella fallet innebar att konsumenten till följd av sin passivitet förlorat rätten att göra gällande kravet på återbetalning. Dessa frågor har nu Luleå tingsrätt att pröva.
Frågorna om prisets skälighet och hur länge konsumenten kan vara passiv med bibehållen rätt att göra gällande krav på återbetalning, avgörs från fall till fall. Medan konsumenten bär bevisbördan för att denne ska ha rätt att göra gällande krav på återbetalning trots att konsumenten förhållit sig passiv under längre tid, är det dock entreprenören som bär bevisbördan för att priset är skäligt.
Det är mot bakgrund av ovan för en entreprenör viktigt att ha underlag för att kunna redogöra för att priset är skäligt genom att exempelvis dokumentera omfattningen av antalet nerlagda timmar och materialkostnader, timprisets skälighet o.s.v. Om en entreprenör kan visa att priset är skäligt kan entreprenören freda sig om konsumenten gör gällande ett krav på återbetalning.
För att undvika att hamna i en situation där konsumenten enligt ovan inte har en reklamationsfrist avseende priset är lösningen att avtala om ett fast pris. För de fall konsumenten då anser att det avtalade priset inte motsvarar det som entreprenören fakturerat, så har konsumenten en skyldighet att reklamera detta påstådda avtalsbrott inom skälig tid. Även i detta fall är det naturligtvis viktigt att entreprenören skött all dokumentation så att denne kan påvisa att det fakturerade priset motsvarar det som avtalats mellan parterna.
Källa: Foyen Advokatfirma